Jag har i många år drömt om att delta i ARC, (Atlantic race for cruisers). Helst skulle jag vilja segla med min egen båt, Balla Damen. Men det krävs mycket förberedelser och kostnader för det. Visserligen har jag lyckats segla ner min båt till medelhavet, så helt omöjligt hade det inte varit att fortsätta söderut innan Gibraltar. Nu slumpade det sig som så, att en gammal bekant seglat ner sin båt, Dulcecor, en Sweden Yacht, 50 fot, för att delta i ARC till Las Palmas och han sökte besättning, så valet var lätt. Förutom Peter (kapten) blev det Börje, Tommy och jag som seglat väldigt mycket ihop, så det kändes tryggt.
Tommy, jag, kapten Peter, Börje
Ullaredskvitto?
Starten skulle gå den 10 november så jag flög ner den 30 oktober. Det är mycket som ska fixas innan en atlantsegling, genomgång av riggen, saker som ska repareras och bytas ut, bunkra mat och dryck för tre veckor. Den 10 november i frisk NO vind så stävar vi mot Cape Verde-ön Mindelo (850 nm). För första gången på många år, fick jag en släng av sjösjuka som varade i nån timma, alla ombord utom Börje som använde plåster mådde lite dåligt första dagen, sjöhävningen var grov och allt var besvärligt ombord. I vindbyarna uppmätte vi kulingstyrka. Vi hade fullt ställ uppe, och avancerade i startfältet och allt kändes bra. Laga mat var en av de svåraste utmaningarna, slingerräckena på spisen funkade dåligt så kastrull och stekpanna for omkring. En hand för dig själv och den andra för matlagning är ingen lek.
På eftermiddagen dag tre, trillade genuan ner i vattnet, fallet hade gått av, Börje och jag fick slita med att bärga seglet. Senare på natten lägger autopiloten av och vi får en ofrivillig gipp varvid storbommen går av. Som tur är så är båten utrustad med ett kuttersegel.
Nu får vi handstyra resten av seglingen till Cape Verde. Vi gör ganska god fart ändå men det är väldigt svårstyrt i den grova sjön, som att styra Jas Gripen utan databox eller cykla baklänges, nja jag kanske överdriver lite... Jag tror att det beror på att båten har kort köl och dessutom vingköl. Autopiloten hade styrt bättre än någon av oss.
Vi angör hamnen i Mindelo mitt i natten efter dryga sex dygn den 16 november. En del reparationer står först på agendan, hitta någon som kan svetsa ihop bommen, åka 18 meter upp i masten och byta till nytt genuafall, reparera autopiloten, en 12 mm grov rostfri bult hade gått tvärt av!!!! Vi får även tid till att utforska ön, så vi tar en busstur en dag, upp i bergen på otroligt knöliga vägar och ett otroligt kargt och torrt landskap. Öarna i ögruppen Cape Verde är ganska olika har jag förstått, det hade varit kul att åka runt lite bland de övriga öarna.
Så var det då dags för det ”långa skuttet” 2050 nm över Atlanten. Den 21 november var det dags. Frisk vind från NO, ganska grov sjö och full stor samt helt utrullad genua. På natten dag ett går den förbenade bommen av igen, väldigt dålig reparation kommer haveriutredarna fram till, pengarna tillbaks? Hur? Vända? Och reklamera? Nä det är bara att gilla läget. Som tur är, kan vi nu hissa både kuttersegel och spira genuan åt varsitt håll, på gammalt beprövat vis. Vi har bra fart i några dygn, men sjön är grov, så alla bestyr ombord kräver lite akrobatiska färdigheter.
För flera år sen, 1983, hade jag turen att få segla med på en Colin Archer, Monsun af Ekerö, den båten hade inga instrument, elektronisk utrustning eller autopilot. Då använde vi släplogg, klocka och sextant, men det är en annan historia.
Det blir ju mycket enklare att som nu ha radar, AIS och vindinstrument. Jag blev i och för sig inte riktigt klok på radarn, jag såg inga andra båtar på skärmen, men jag såg dom på AIS och live, skulle gått en radarkurs kanske. Ibland beter sig AIS-en underligt, man ser kanske fyra-fem båtar, men efter en kort stund är det bara tre båtar på skärmen för att snart vara tillbaka på fyra-fem båtar. Kanske beror det på kontakten över VHF-radion.
Svårt med vägval och taktik, jag har läst att man bör söka sig till 13 gr N, och sen rakt västlig kurs. Vi valde istället en nordligare rutt, omkring 14 gr N. Stiltje var jag helt på det klara med att vi skulle råka ut för, men lyckligtvis tog inte vinden helt slut, vi loggade som sämst 2-3 knop i ca 2 dygn.
Vi hade inhandlat ett fiskespö som var maxat till 26 kg fisk, och napp fick vi, det måste varit en riktig baddare, Börje och jag höll på i en timme, vevade släppte ut och vevade igen. Till sist skar rullen ihop och linan gick av. Vi som tagit fram ingredienser för att tillreda sushi, trist.
Ett sätt att hantera en lång havssegling mentalt, är att dela in seglingen i etapper, så efter 4 dygn har vi klarat av en fjärdedel av sträckan, då får vi lite extra god mat och vin. Sen halvvägs och en fjärdedel av sträckan kvar. För att inte tala om när man äntligen går i mål. Ganska konstigt fenomen, när man i åratal gått och längtat efter denna segling, så skall man fira att man kommer närmre målet.
Vi har väldigt ofta sällskap av delfiner, man slutar aldrig att bli imponerad av dessa skickliga simmare när dom korsar vår färdväg nån decimeter under skrovet och dom möter varandra med otrolig precision. Sen har har vi alla flygfiskar, många landar av misstag ombord, en hamnade i min koj när den av misstag for in i en ventil till stickkojen.
Efter några dagar med väldigt svag vind, kom vinden åter och vi gjorde god fart resten av seglingen. Upp på en våg i 6-7 knop, sen ”nerförsbacke” i upp mot 12 knop. Ganska mycket start och stopp, och till det ett ständigt gungande i sidled.
Många tror att den stora utmaningen med en sån här segling är att man skall få hårt väder, att det skall vara fysiskt jobbigt. Men min erfarenhet är mer att det är jobbigt mentalt. Man är ju helt avskärmad från omvärlden. Man kan liksom inte ångra sig och hoppa av. Man får en ganska stor förståelse för hur det skulle vara att sitta på häktet, helt isolerad.
Men så efter 15,5 dygn och 2050 nm. når vi Saint Lucia den 7 december. Vi möts vid bryggan av ARC-arrangörerna med rompunch serverat på en bricka. En väldigt sjön känsla att gå på fast underlag, dock en ganska vaggande gång.
Jaha då var detta avklarat. Blir det någon mer gång?Vi får se, jag måste bearbeta upplevelsen ordentligt, men helt otroligt är det nog inte.
Jag lämnar Dulcecor och en efterlängtad Maria anländer till Saint Lucia. Nu väntar en tre veckor lång rundtur bland några Karibiska öar, Saint Lucia, Martinique, Dominica och slutligen Guadeloupe.
Men det är en helt annan historia.
Bästa seglarhälsningar
MENY
0