Långsegling med Balla Damen

Del 1

Avfärd, med kurs mot Portugal

Att planera och boka in besättning skulle visa sig svårare än jag tidigare anat, vänner och vuxna barn har ju så mycket inbokat! Efter mycket om och men var dock besättningen inbokad och den 23 juni kunde Maria, min käresta och jag kasta loss från Vissvass i Tyresö med siktet inställt på Portugal. Övrig besättning skulle ansluta i Helsingborg, Inverness och Oban.

 Målet var att ta oss ner längs svenska kusten mot Helsingborg, vidare mot Anholt i Danmark, genom Limfjorden. Därefter över Nordsjön, genom Caledonian Canal, stanna till i Skottland, Irland och längs engelska kanalen och vidare efter franska kusten, eller korsa Biscaya med slutmålet Spanien eller Portugal.

Seglingen efter svenska kusten går smärtfritt förutom ett litet intermezzo vid en naturhamn norr om Västervik, Torrön. Kapten Jonsson får hjärnsläpp och går ut ur hamn på fel sida om en kobbe, trots matros Marias protest. "Här seglade vi ju inte in igår"... och därefter PANG! Incidenten vid Torrön följdes av en period av viss oro ombord, vilket är fullt förståeligt.  Så klumpigt av mig. 

Slutsats: lyssna alltid och ta in övrig besättnings synpunkter!

Lugnet lade sig dock snabbt ombord och vi kunde ta oss vidare till Torhamn för att titta på fotbolls-VM. Väldigt bra arrangerat med tält, storbilds-TV och allt man kan önska. Vidare segling mot Cristiansö som i efterhand visade sig kanske bli den tuffaste seglingen under hela resan. 12-13 m/s med ganska grov sjö och Maria blev sjösjuk till råga på allt.

Efter ett kort stopp i Gudhjem gick seglingen vidare mot Ystad. En bit in på seglatsen kommer kapten Jonsson på att vi skall göra en man-över-bord-övning. Jag säger hastigt till Maria ”var beredd, vi gör en man över bord övning strax”. Jag kastar i livbojen i förhoppningen att vi ska vända tillbaka och fiska upp bojen, men det visar sig att den snabbt försvinner ur sikte. Ny livboj inköptes i Ystad. 450 kronor kostade denna övning. 

Slutsats: gör man-över-bord-övning i lugnt vatten!

Efter mycket om och men tar vi oss till Helsingborg. Sent en kväll händer något oväntat. Vi hör gny och stön. Någon far illa, men vad är det som händer? Vi förstår snabbt att någon trillat i vattnet och att någon försöker få upp personen utan att lyckas. Maria far upp som skjuten ur en kanon, sjuksköterska som hon är. Jag kommer efter, och vi lyckas med gemensamma krafter få upp kvinnan ur vattnet. Jag undrar än idag hur det gått om vi inte varit där…

Vi stannar i Helsingborg några dagar, med en avstickare till Ystad för ett stort födelsedagskalas. Gasten Maria och morbror Sven-Leo fyllde jämnt.

Del 2

Med ny besättning mot Nordsjön

Gasten Tommy anländer den 18 juli och planen är att segla till Anholt dagen efter (ca 60 NM). Enligt väderrapporten ska vinden vrida emot till frisk nordlig vind så vi beslutar att gå för motor hela natten istället.

Efter Anholt går vi till Hals och inloppet till Limfjorden, där gasten Lars-Göran ansluter. Limfjorden, från Hals till Tuborøn, är 100 NM lång och vi inser att vi kommer få en västlig frisk vind, vilket innebar motorgång hela vägen. Vi avverkar Limfjorden på fyra dagar med stopp i Aalborg-Løgstør-Struer-Tuborøn.

Under färden utvecklas en diskussion huruvida AIS behövs för att göra en säker seglats över Nordsjön. Diskussionen utmynnar så i ett besök vid Nordjyllands bådutstyr i Ålborg där en Garmin 600 AIS inhandlas. Enligt produktspecifikationen ska denna lätt kunna  kommunicera med min IPad och Navionics. För detta krävs dock en NMEA 2000 Wi-FI Gateway som dock inte finns i lager vid vårt besök. ”Jag skickar den till dig vid nästa hamn om två dagar, den är bara att plugga in, lätt som en plätt”, utlovar butiksinnehavaren på ett förtroendeingivande sätt.

Två dagar blir till tre veckor och först i Newlyn, på Englands sydkust har jag den efterlängtade Wi-FI-Gatewayn i min hand. Efter fruktlösa försök får vi inte fram en AIS översikt i IPaden som utlovats. Jag har sedan dess ringt o mailat otaliga gånger till försäljaren i Aalborg, men utan någon som helst support eller hjälp. Förutom att läsa igenom installationsanvisningen/manualen då. Precis som vi inte redan gjort det flera gånger!

Slutsats: Handla för tusan inte i denna butik i Aalborg. I skrivandes stund funkar inte prylarna, trots hjälp från två olika båtelektronikinstallatörer i Frankrike, och dom har båda gått bet.

 Del 3

Över Nordsjön med decimerad besättning

Limfjorden skulle visa sig vara lite utav en besvikelse. Västlig frisk vind, och 100 NM motorgång är inget för en seglare! Väl i Struer hoppar Lars-Göran av på grund av vissa oförutsedda anledningar. Maria har från början meddelat att hon inte vill vara med på långa överhavsseglingar, så även hon lämnar båten i Struer.

Så med endast två besättningsmedlemmar kvar ombord lämnar vi Thuborøn på kvällen den 25 juli. Vi skulle varit tre personer, framförallt av säkerhetsskäl, men nu blir det min gamle vapendragare, Tommy och jag som själva ska tackla Nordsjön, med all dess trafik och oljeriggar. En utmaning, minst sagt.

Vi startar i svag sydvästlig bris, så det blir motorgång några timmar. På natten får vi en fantastisk slör och god fart. Inte mycket trafik och glest mellan oljeriggarna. Man luras lätt av skalan i sjökortet och riggarna står faktiskt inte så tätt som man kan tro. I den stunden kändes behovet av AIS inte jättestort.

Efter två dygn, på natten, ser jag ett starkt ljus i ögonvrån. Konstigt tänker jag, har riggarna flashljus? Efter ett tag inser jag att vi är omringade av ett åskoväder. Det känns lite oroligt då vädret kommer närmre och vinden ökar markant. Våghöjden ökar väldigt hastigt och jag får hålla i mig ordentligt i överhalningarna. Det blir ett riktigt test för Balla Damen som jag tror aldrig haft det så tufft. Men hon stod pall!

Så äntligen når vi skotska kusten, och nu är det ”bara” defileringen in till Inverness kvar. Men jäklar vad lång denna fjord är! Trötta och på jakt efter en lugn hamnplats väljer vi istället att ta oss till hamnen Lossiemouth. Bara en liten hake - det är lågvatten. Vi är några timmar sena och tvingas molokna fortsätta mot Inverness. Bara 35 nm till!

Plötsligt händer något konstigt med vinden. Från en behaglig halvvind på ca 7 m/s till kulingstyrka på nolltid, sen avtar det lika snabbt, och så en ny körare i några timmar: Underligt, har inte upplevt detta förut.

Vid inloppet till Inverness ser vi i sjökortet att strömmarna kan vara väldigt starka. Ovana som vi är med tidvatten och strömmar, samt trötta, så tolkar vi området som helt hiskeligt att segla i. Enligt sjökortet är det grunt,  0,5 till 2 meter lite överallt. Vi tar en stor omväg och ska precis vända in mot Kessock Bridge och Inverness Marina, då vi möter ett stort lastfartyg på skärande kurs cirka 20 meter framför oss. Men va fan! Här är ju grunt, hinner jag tänka. Nä. Det är ju för tusan högvatten, därför går fartyget förstås klockan 23 på kvällen, inser vi efter en kort stund. Vilken lättnad när vi så till sist lägger till vid Inverness fina marina klockan 01.30 efter cirka 3,5 dygns segling. Gissa om vi sov skönt den natten!

Utvilade och redo för nästa etapp får vi förstärkning då Maria återvänder ombord. Nu känns det som att jag verkligen är på väg på min långsegling! Fortfarande är första delmålet inte riktigt bestämt. Caledonian Canal såklart, men sen? Vi får se.

Del 4

Bland whiskyöar och märkliga vattenfenomen

Så äntligen, inklarering vid Muirtown lock, som är första slussen. Sedan väntar 29 slussar och 60 NM. Slussningarna går väldigt smidigt, personalen är hjälpsam och otroligt proffsig. Det är ett vackert och mäktigt landskap vi färdas igenom. Kanalen omges av höga, gröna berg. Regn flera gånger per dag, grått och kallt vilket känns lite knäppt när det är runt 30 grader varmt hemma. Loch Ness bjuder på västlig vind runt 12 m/s och sjöodjuret syns inte till. Efter fem dagar når vi sista slussen i Corpach. Nu väntar segling i tidvatten och strömrikt vatten.

Dåligt väder i Caledonian Canal

Soluppgång i Caledonian Canal

Vi bestämmer oss för att besöka några av de skotska whiskeyöarna. Första hamn blir Oban där gast nummer fyra, Sören, ansluter. Vid angöringen av hamnen med flytande pontoner och 24 timmars access, fiskar någon fram ett tidningsurklipp med bilder på en torrlagd hamn med båtar stående på kölen. Men detta stämmer ju inte med pilotboken, vad tusan är det som gäller? Tidningsurklippet får oss att börja fundera på att gå till en hamn på en ö strax utanför Oban som har färjeförbindelse med Oban hamn. Då uppmärksammar Maria till vår stora lättnad att tidningen är från 1993. Klart att det har hänt saker på 25 år. Hamnen med flytande pontoner visar sig vara i väldigt bra skick och därtill nybyggd och fräsch serviceanläggning.

Efter besök på Oban destilleri och några pubbesök seglar vi vidare. Jura blir nästa hamn och på vägen dit seglar vi förbi det beryktade Corryvreckan där strömrikt vatten och frisk vind kan göra passagen rent livsfarlig. I sundet grundar det upp från några 100 meter djup till 25 meter djup. Därav ett väldigt oroligt vatten vid frisk västlig vind. Vi seglar förbi på behörigt avstånd och fascineras av det märkliga fenomenet.

Efter svajankring på Jura, seglar vi till Islay där destillerierna ligger på rad, Lagavulin, Ardbeg...och så vidare. Därefter blir det lite beslutsvånda och vi tvingas till skeppsråd. Ska vi gå över mot Irland och följa kusten för att sen ta ett skutt över Biscaya? Eller följa skotska kusten med  Kintyre som första stopp. Det ser inte så bra ut med lämplig hamn, strömrikt runt udden på Kintyre bland annat så valet faller på Belfast istället.

Segling i god vind, en slör och soligt väder. Öster om Rathlin Island är sjökortet utmärkt med symboler för oroligt vatten. När Maria och jag går på vårat pass, ser havet konstigt ut. Det rör på sig på ett märkligt sätt. Det är ganska platt och man känner kraften som påverkar båten på ett annorlunda vis. Vi gör sex knop på loggen men GPS:en säger två knop över grund. Det känns för en stund som att vi aldrig ska komma förbi Rathlin Island. Kuslig och ovan känsla. Efter några timmar utefter Irländska kusten kollar jag i Navionics och vi gör då nio knop över grund och fem knop på loggen.

Sent på kvällen når vi inloppet till Belfast, det är ganska långt att segla ända in till stan så vi beslutar att gå till Bangor som också har 24-timmars access. Vi tar tåget in till Belfast och går på Titanicmuseet och får en liten historielektion på vägen. Belfast var en av Europas största industristäder med linne, tobak, hamn och varvsindustri. Än idag är varvet verksamt med världens största torrdocka. Idag reparerar man även oljeborriggar. Vi får bland annat höra att man transporterade en rigg från Brasilien, för reparation! Hur lång tid bogseringen tog vet jag inte.

Dag två åker vi in till Belfast igen och tar en busstur genom stadsdelar som är märkta av stridigheterna på 70-80-talet. Staden är märkt av mäktig graffiti på husfasaderna, protestantiska slagord på ena sidan gatan och katolska på andra sidan.

Vid stranden utanför hamnen i Bangor övade amerikanska flottan, med Eisenhower i täten,  tillsammans med de allierade, inför landstigningen av Normandie under slutskedet av andra världskriget.

Man känner verkligen historiens vingslag!

Del 5

Tack, brittiska sjöräddningen!

Dags att segla vidare. Vi köper sjökort, planen är att segla ner efter irländska kusten till Cork, och sen över Biscayabukten. Men vi ändrar planen lika snabbt som vi beslutat om den, och säljer tillbaka de inköpta sjökorten. Vi seglar istället mot Wales och korsar irländska sjön. Holyhead, får det bli. Maria var där som tonåring, så ett kärt återseende kanske?

Fin segling i lagom vind, men mot kvällen och natten ändras det mesta. Tre knop motström från sydost vilket gör att vi har sidoström. Vinden är inte god nog att tackla detta så det blir en väldigt ”skruvad” segling.

Vi går för full motor istället, och passerar fartygsstråk mot vårt mål. Kolsvart natt, och äntligen siktar vi den längsta piren i Europa, rundar den och tuffar på mot den efterlängtade marinan. Vi möts av en massa båtar som ligger för boj. Skumt, varför så många båtar på svaj? Vi hittar inte heller några ledfyrar in mot marinan, allt ser ut att var borta. Vi lägger oss till sist vid en boj, och i den manövern förlorar jag båtshaken. (Vilket visar sig vara den största skadan och förlusten hittills).

När det ljusnar upptäcker vi en liten brygga som vi går till. Det visar sig att det är enda bryggsnutten som en storm tidigare skonat. Hela hamnanläggningen har gått i spillror i en storm under mars 2018.

Efter en dag lämnar kära matros Maria återigen skeppet, eftersom vi ämnar gå vidare söderut och sen mot Brest eller La Coruna, och Maria gillar ju inte långa havsseglingar. Vi seglar därefter vidare söderut. 120 nm senare når vi Milford Haven. Man får slussa in i hamnen, sen ligger man väldigt säkert och skyddad i en fin hamn. Tyvärr, grått väder, man börjar vänja sig, men nu längtar jag till värme och sol.

Vår plan blir att sträcksegla mot La Coruna eller Camaret-Sur-Mer, nära Brest. Efter ett par dagar och med goda väderutsikter släpper vi förtöjningarna och tuffar på mot öppen sjö. Lunchen intas under gång. Pang! Och så tvärdör motorn. Vi konstaterar att vi fått fiskedon i propellern. Jäklar, inte en gång till med stukad propelleraxel, tänker jag. Samma sak hände nämligen för några år sen när en lina fastnade. Det blir ändrade planer och vi stävar istället mot Cornwall och Penzance, för att där undersöka skadan och för reparation.

Efter cirka 120 nm når vi Lands End, cirka 10 nm från hamnen dör vinden helt. Vi ligger och guppar i timmar. Strömmen sätter snart emot med någon knop. Det känns inte kul. Jag kallar på en fiskebåt som passerar oss, han vänder och jag ber om bogsering.

Jag ska inte dit, säger fiskaren. Men jag kallar på sjöräddningen, tillägger han. Men så allvarligt är det väl inte, tycker jag. Jo säger han, här kan strömmen föra er mot en svår kust.

Efter en halvtimme dyker en stor livräddningsbåt upp. Vi får tydliga instruktioner och de är otroligt proffsiga på sjöräddningsbåten. En jättetross läggs runt förliga knapet. Sen bär det av i hiskelig fart, 9-10 knop och vattnet från självlänsen stiger i sittbrunnen. Men kommer vi in i Penzance, är det inte lågvatten där nu?

Efter en timme lägger dom oss vid en flytbrygga, och hälsar oss välkomna till Newlyn. Här får ni ligga gratis i 48 timmar, säger livräddarna varefter de instruerar mig om hur jag ska torrlägga Balla Damen. Imorgon klockan 15 bogserar vi dig till en kaj därborta, sen sköter tidvattnet resten, berättar livräddarna. Lite nervöst känns det, jag har aldrig gjort detta förut.

Jag är helt inställd på någon vecka för reparation varför jag meddelar gastarna att dom får lämna skeppet när som helst. Och dom tar mig verkligen på ordet, så dagen efter har gastarna lämnar och jag är ensam ombord. Jag själv ombord på en båt med misstänkt skadad propeller där jag måste rodda ensam med torrsättningen. Vilken jäkla Pärs! Hur ska jag bära mig åt?

Jag får dock återigen hjälp och instruktioner av livräddarteamet och lyckas därmed ordna med torrsättningen. Jag är dom evigt tacksam och la en peng i deras kassaburk. Stort tack Newlyn Rescue Team, och en sak är säker; nu kommer jag aldrig att avsluta mitt medlemskap i svenska Sjöräddningssällskapet!

När Balla Damen väl står på sin köl och jag något förvånad kan gå runt på det som nyss var en botten 4 meter ner kan jag till min stora glädje skära loss ett fiskenät, och konstatera att ingen annan skada fanns.

Del 6

Äntligen Frankrike!

I min ensamhet sitter jag ombord på Balla Damen och väntar på min kära Maria som ska återvända om någon dag. Hon, som inte gillar att vara vaken på natten eller att segla på havet i dryga dygnet, tyckte lite synd om mig i min belägenhet, jag vill ju vidare mot Frankrike och gastarna hade ju åkt hem till värmen. Hade inte Maria kommit skulle jag ha seglat över Engelska kanalen själv, men stort tack Maria, räddaren i nöden.

Maria och jag får några fina dagar i Newlyn. Det visar sig att jag har suttit helt felvänd i min ensamhet ombord, efter omtumlande dagar, allt är ganska grått och trist. Fiske-industri, byggverksamhet och bara betong. När Maria anländer utbrister hon, vilken mysig hamn! Vad sa du? Undrar jag förvånat. Ja men vänd dig om, vi går en promenad, så får du se. Hon hade förstås rätt, små mysiga gränder, fiskaffär, pubar med endast lokala besökare, trädgårdar och blomrabatter, typiskt engelskt. Vi gör även en utflykt till Penzance, grannbyn, inte alls lika charmig, typisk turistort.

Jag har funderat en del på detta. Vad kul det är att vi människor har möjlighet att påverka varann. En person ser på ett sätt på sin omgivning, situation och medmänniskor och så dyker en annan person upp och säger, se det på det här viset istället. Och tar man sig den tiden kanske man ser saker med nya ögon, och förhoppningsvis ändrar på en negativ, destruktiv attityd och uppfattning.

En morgon dyker ett Coastguard-fartyg upp i hamnen med en katamaran långsides. Ett stort skådespel pågår hela dagen, vad är det som har hänt? Presseningar spänns upp runt katamaranen och vitklädda människor och polisbilar anländer till platsen. Spekulationerna går vilda ombord. Är det någon som dött ombord, ute till havs?

BBC dyker så småningom upp, så något stort är det allt. Ryktet sprider sig i området och vi får kort därefter höra av hamnkapten att man tagit en knarksmugglarbåt, med 2,6 ton heroin ombord!

Dags för avfärd, men tjock dimma ända in i hamnen gör att vi klokt nog avstår denna dag. Men den andra september på eftermiddagen avseglar vi med målet Camaret-Sur-Mer. ”Avseglade” är en sanning med modifikation. Visst var prognosen svag vind, men det skulle visa sig vara ingen vind alls. Med andra ord blir det istället motorgång över Engelska kanalen.

Jag säger till Maria att jag kan ta hela det långa vaktpasset. Så Maria går och lägger sig.  Kusligaste seglingen hittills, så svart på natten, ingen måne, inga stjärnor. Jag kunde lika gärna stoppat huvet i en kolsäck då jag inte ens kan se var havet tar vid mot himlen. Detta kombinerat med ett av Europas livligast trafikerade vatten gör ju inte saken bättre. Saker swishar förbi om styrbord och barbord. Plast eller fiskedon, det är svårt och säga, men mycket skräp far omkring i våra hav kan jag konstatera. Endera dan prickar man väl en halvsänkt container, tänker jag.

Sent på natten får jag bevittna ett skådespel som heter duga. Vid en första anblick tror jag att det är mareld, men en stund senare inser jag att det är flygfiskar som hoppar runt omkring båten. Dom lyser liksom och ger ifrån sig ett märkligt ljussken. Därefter tar skådespelet en ny vändning då en massa delfiner dyker upp. De flyger kors och tvärs omkring båden, och jag sitter på första parkett i minst en timme för att bevittna showen.

Trafiken skulle visa sig var lindrigare än i Bornholmsgattet eller utanför Ösel. Jag har kanske tur men likväl - att passera Engelska kanalen visar sig inte vara så farligt som jag befarat. Senare på natten klarnar det lite så jag får månsken och en halv stjärnhimmel som lyser upp min omgivning. Tänk vad konstigt, här sitter man ensam om natten och förändringar på himlen gör en faktiskt både lyrisk och glad, troligen är jag något lättroad, eller?

Vid gryningen närmar vi oss Chenal Du Four som är en ”genväg” istället för att runda ön. Vi väljer genvägen för att undvika Ile d’Quessant som är väldigt olycksdrabbad, kombinationen tidvattenströmmar och kulingvindar har sänkt många fartyg genom året. När jag närmar mig kanalen är det som en gigantisk julgran med färgade ljus som står uppradade framför stäven. Olika färger och karaktärer i ett enda stort kaos. Saken blir ju inte bättre av att jag dessutom är färgblind. Jag har Navionics att förlita mig på men har man varit vaken i nästan ett dygn funkar hjärnan ännu sämre än i normala fall. Jag beslutar till sist att väcka Maria som får hjälpa till att reda ut förvirringen kring var vi faktiskt är.

Efter ett tag ljusnar det vilket underlättar navigeringen ytterligare. Men strömmen gör sig fortfarande påmind, det är livligt i rodret och vi gör som mest två knop över grund. Vi kommer så till sist igenom kanalen, så nu kan vi hissa segel och få en fin segling in mot Camaret-Sur-Mer. När vi närmar oss hamn får vi syn på klipporna längs kusten som närmast ser ut som om någon knuffat omkull de så att de trillat ner i vattnet. En minst sagt märklig syn.

Äntligen i hamn efter 125 nm och 23 timmar. Nu är vi i Frankrike, och det känns redan som att det är något varmare. Nu börjar en ny spännande etapp på vår långsegling. Camaret-Sur-Mer är en mysig liten fransk stad. Här träffar vi svenskar som seglar mot värmen, Tryggve på Blåmyra, Andreas och Cecilia på Hakuna Matata, som ska korsa Biscaya. Tryggve seglar ensam. Hur gör du, frågar jag. Äggklocka och radar med larm, svarar Tryggve självsäkert. Efter ett kort stopp i Camaret-Sur-Mer med många spännande möten är det dock dags att kasta loss igen och att säga hej då till Tryggve och de övriga. Lycka till på era fortsatt äventyr!

Del 7

”T-shirt-segling” längs franska kusten

Om man går från Camaret-Sur-Mer och vidare söderut så är det viktigt att passera Pointe Du Raz vid rätt tidpunkt, annars kan sjön och strömmen göra passagen otroligt jobbig. Vi lyckas dock passera vid ganska exakt rätt tidpunkt utan större besvär, sen blir det en fantastisk fin halvvind mot Sainte-Evette där vi ligger på svaj en natt.

Maria är det inte lite varmare nu, frågar jag. Jo, men imorgon passerar vi Pointe de Penmarc'h och då får vi sommar, säger hon. Och så rätt hon ska få. Så fort vi passerar  Pointe de Penmarc'h blir det en märkbar skillnad av väderleken. I frisk bidevind seglar vi mot Concarneau i t-shirt. Långkalsongerna stuvas in långt bak i garderoben ombord och vi kan äntligen lägga det ruggiga vädret bakom oss. Vad vi trivs nu! Tänk att vädret har sån påverkan på oss människor.

Efter ytterligare en väldigt fin och välordnad hamn stävar vi vidare mot Lorient. Bara 30 nm, skönt ibland att ta korta skutt mellan hamnarna. Det har slagit mig under seglingen från Sverige, att många hamnanläggningar har en högre standard än våra svenska hamnanläggningar. EU-bidrag, eller vad kan det bero på?

Vi har tidigare fått tips om att gå till Port Louis istället för att gå in till den stora hamnen i Lorient, vilket ska visa sig vara ett mycket gott tips. Det känns otroligt bra och tacksamt att få tips från andra seglare under en sån här segling. Amortina med Margareta och Tomas Bagge har varit till stor hjälp, så jag vill passa på att skicka ett stort tack till dom!

Väl i Port Louis kan vi ta färjan in till ”storstaden” Lorient, för ett besök på museet Le Sous-Marin Flore-S645. Under andra världskriget anlade tyskarna en u-båtsbas i Lorient. Man byggde 3,5 meter tjocka betongväggar och valv som bombsäker hamn mot de allierades styrkor. Basen inrymde 24 stycken u-båtar av större modell. Port Louis visar sig för övrigt vara en av de mysigaste och trevligaste hamnarna på hela resan. Tänk bara att mitt emot kyrkan i byn har man ett kombinerat bibliotek, bokhandel, tesalong, café och bar. Här hittar vi även en liten bar strax ovanför vår brygga, där vi kan få sex ostron och ett glas vitt vin för tio euro. De överkomliga priserna och den härliga atmosfären får oss att överväga att övervintra här, men vi väljer till sist att åka vidare trots allt.

Port Louis

Nästa hamn blir La Turballe vilket ska visa sig vara den sämsta hamnen hittills. Fina bryggor och anläggning men mycket skräp i vattnet och dålig lukt från diesel och avgaser. Vi lämnar La Turballe relativt omgående och tar oss vidare längs franska kusten.

Återigen en solig och varm dag med något ökande vind. Gennakern åker upp för första gången. Det blir en helt fantastisk segling mot ön Ile d’yeu och Port Joinville. Under högsäsong kan det vara svårt att få plats i Port Joinville men till vår stora glädje är det inga problem denna gång. Vi stannar några dagar men seglar sen vi vidare mot Sable-de-Olonne, strålande sol och slör 30 nm.

På eftermiddagen klarerar vi in i hamnen som blir vår slutdestination för den här säsongen. Väldigt fin marina och vi får en plats tilldelad fram till den sista mars 2019, 17 000 kronor kostar platsen. Mycket pengar vid en första anblick men vid jämförelse så är det inget överpris, särskilt med tanke på att vi betalade 1600 kronor för ett dygn i Kroatien en vecka senare där jag seglade på en 52 fots hyrbåt.

En ganska galen historia, det där med Kroatien förresten. Mitt kompisgäng, sällskapet Gomseglet hade hyrt denna båt sen långt tillbaks, innan jag ens visste att jag skulle segla till Frankrike med Balla Damen. Märklig känsla att flyga hem till Stockholm och en dag senare flyga ner till Dubrovnik för att segla. En vecka på torra land hemma i Sverige, mer blev det inte…

Nåväl, efter tre månader och 1998 nm lämnar vi så Balla Damen i en trygg hamn längsmed franska kusten och vi avrundar därmed min första långsegling som nybliven pensionär.

Del 8

Summering och reflektioner från resan

En kort summering av resan:

• Det regniga och kyliga vädret vädret i Skottska och Engelska vatten.
  
  
• En krånglande AIS-utrustning som vi inte lyckats få att fungera som vi vill.
  
  
• Propellertrasslet efter Milford Haven, där kustbevakningen fick rycka in.
  
  
• Ovanan vid tidvatten och strömmar. Men eftersom vi oftast låg i hamnar med flytbryggor och 24 timmars access, stördes vi inte så mycket av tidvattenskillnaden när vi väl låg i hamn.
  
  
• Den otroliga naturupplevelsen. Med delfiner längs båten, flugfiskar som hoppar, vackra landskap och så vidare…
  
  
• Alla trevliga hamnar och hjälpsamma människor man mött.
  
  
• Den franska maten och klimatet.
  
  

Några ytterligare reflektioner:

När man seglar på en så liten båt som en Ballad är, är risken stor att konflikter utbryter. Det är väl närmast ett under om man är fyra personer på en så liten yta under längre tid att inget händer, någon stör sig på någon eller något. Med facit i hand tycker jag att allt fortlöpte utan större konflikter.

En sak som är svår att planera för, är besättningsbyten. Det är ofta svårt att meddela en exakt plats och datum till nya besättningsmedlemmar, då det aldrig går att styra över väder och vind och när jag faktiskt kan vara på en viss destination. Detta komplicerar självklart besättningsbytena en hel del.

En annan reflektion är att det aldrig går att planera för reparationer och eventuella oväntade händelser. Detta är något man alltid bör ha i åtanke, då det kan komma att påverka tidsplaneringen, och även budgeten.

Detta är första berättelsen av förhoppningsvis många från Balla Damens äventyr. Fortsättning följer i mars 2019. Rutt och resmål är ännu inte klart, blir det österut eller västerut? Kom gärna med tips och förslag!

Per Jonsson
Balla Damen

Rutt

En summering av delsträckor och avstånd: